Resa Utan Telefon

/img_2380.jpgNu när den första paniken lagt sig tycker jag det känns befriande och spännande att jag glömt telefonen hemma. Tänk att livet kan bli spännande av något så enkelt som att glömma sin telefon! Man behöver inte anstränga sig och hoppa bungyjump.

...Om min vän inte kommer och möter mig på stationen får jag försöka ta mig fram i Swansea själv. Jag vet vad hennes stadsdel heter, jag känner igen hennes gata när jag väl lyckats ta mig dit. Jag kan inte ringa henne, jag kan inte kontrollera att hon kommer, att hon fått mitt meddelande om när jag anländer. Jag kan inte veta om blommor vattnas där hemma, om hyran betalas när jag är borta. Jag kan inte säga: ”jag har checkat in.. flyget har landat... jag letar efter en toa.. jag sitter på tåget... har köpt mig en kopp te... jag har kommit fram... det regnar...”

Vanan av att plocka upp telefonen för att söka kontakt i tryggheten och undvika "verkligheten" gör att jag sticker ner handen i fickan flera gånger men där ligger bara biljetten och passet.

Jag är fri!

Jag märker att jag inte riktigt "tillhör", utan telefon blir jag "någon märklig" en "outsider". Jag har ingen telefon som hjälper mig att inte fastna med blicken. Mina händer pillar inte på en skärm, de ligger stilla i knät eller tjänstgör som stöd för mitt huvud. Mitt huvud som inte är böjt neråt. Jag får rollen som "obehaglig typ" som möter folks blickar.

Cafépersonalen på Paddington Station ser misstänksamt på mig där jag sitter och tittar på människor som passerar. Jag möter personalens blick flera gånger och jag märker att de undrar när jag ska gå. En timma sitter jag där och tittar på folk, tänker och fantiserar, minns och funderar. Sedan går jag till ett annat av stationens caféer och tar ännu en kopp te. Härifrån ser jag stationens klocka vilket är bra eftersom ingen mobil betyder ingen klocka.

Att resa utan klocka är ännu en befrielse, jag vet inte om vi är försenade så jag slipper känna mig stressad.

Jag kan inte stänga av omvärlden med ljud och bilder från en skärm. I stället lyssnar jag på folks röster, studerar regndropparna på tågfönstret, möter min egen spegelbild, en selfie som bara jag kan se.

Jag kan bara vara, ingen vet var jag är just nu, ingen kan få reda på det och jag måste inte tala om det för någon eftersom jag ändå inte kan.

Det är en befrielse! För första gången på åtta år lämnar jag hemmet och vardagen ordentligt. Det är skrämmande att tänka på hur snabbt jag vande mig vid att alltid vara anträffbar.

Just nu slipper jag meddela mig, underrätta andra om min existens, för en stund finns jag till för min egen skull och är öppen för äventyr!

Det blev en analog semester, där jag fick fråga mig fram och vara i det som var utan att dela med mig av det med sms och uppdateringar.

Nu när jag är hemma igen har jag till stora delar börjat använda min mobil som en ”fast telefon”, är jag hemma och kan svara så svarar jag. Annars inte. Vissa dagar har jag stängt av tekniken helt och andra dagar är jag Facebookfri! Tomrum som under lång tid fyllts med information om vad andra äter, gör och delar för filmer fylls plötsligt av andra saker, sådant som jag glömt bort, jag kan fylla tomrum med promenader, fantasier, tända ljus, handarbete, musik och nya ideer.

God Jul! Ge dig själv helt teknikfria dagar i julklapp! Jag lovar dig att minnen från förr kommer att dyka upp igen!

 

 
18 dec 2014