Mumindalens Framtid

En Saga.....

Framtiden hade kommit till mumindalen och när Mumintrollet så småningom blev stor skulle han välja sig ett Yrke och han tänkte:

-Jag ska bli politiker...

Att komma på tanken var ingen svårighet för honom, tankar var inte svåra, men han vågade inte alltid uttala dem högt och han ville inte göra detta ensam.

-Snusmumriken, Jag måste fråga snusmumriken!... sa han tyst till sig själv.

Mumintrollet gav sig av ner mot ån, där, visste han, satt alltid snusmumriken. Han gick inte allt för snabbt, han visste inte hur han skulle lägga fram sina ord. Det var svårt att få med sig snusmumriken på sådant som hade med bestämmande att göra.
Han hade också tänkt på Sniff, men Sniff skulle mer vara svår, att Ha med, än att Få med.

När han till slut kom fram till ån så var så klart båda två där, Sniff pratade och Snusmumriken satt tyst och lyssnade inte så noga.

-Hej hej, sa Mumintrollet.

-Hej hej, sa Snusmumriken.

-Vad tänker du på? undrade Sniff. Han var alltid nyfiken och han ville inte att något skulle hända utan att han visste om det, så han kunde vara med om det var något roligt, speciellt sådant som hade med skatter eller hemligheter att göra. Och det var ju mycket länge sedan som det hände något roligt, så det var inte så konstigt om han blev ivrig. Han ville också känna sig viktig, han trodde inte att han stod lika högt som Snusmumriken i Mumintrollets hjärta och det skrämde honom fast han inte erkände det.

-Hmmm... , sa Mumintrollet, han ville ju helst presentera sin idé bara för snusmumriken, först. Så den inte blev för stor, om den inte skulle det. Men nu var det bara att klämma ur sig och det gjorde han, lite trevande börjar han redogöra....

-Jo, jag har tänkt på det här med att vara vuxen, vad jag ska bli och så...

-Jaha, sa Sniff med en suck och var med ens inte intresserad alls.

-Jag tänkte att, vi kan bli politiker...

Det blev tyst och Mumintrollet undrade om det kanske inte var en så bra idé i alla fall.

-Akta dig för Hemulernas press..., sa Snusmumriken och tittade ner i vattnet.

-Kan du inte vara med då? du kan hjälpa mig. Mumintrollet tittade bedjande på Snusmumriken.

Det gick en stund och alla tre tittade ner i vattnet som var ganska smutsigt, det var skönare när de inte var så stora, då behövde de inte ta ansvar eller ge sig iväg, hände något farligt fanns det alltid någon som kunde lösa det. Nu såg de bara alla hemska saker som hände och dalen var sig inte alls lik.
Där de förut hade sprungit runt barfota i gröngräset hade Hemulerna lagt stora vägar.
Gafsan hade smittat av sig med sin misstänksamhet och alla hade börjat mura in sig och bygga höga staket.
Filifjonkorna hade i sin oro slagit sig ihop med Hemulerna och plötsligt hade muminfamiljen blivit det största hotet mot tryggheten. De som förut varit tryggheten.
Muminfamiljens generösa levnadsstil och trygga sätt att släppa in alla som behövde lite värme var skrämmande. Och deras ointresse av att äga!! -var framför allt, ett stort Hot! I muminfamiljen sov man fortfarande hela vintern och de tyckte att stigar och trädgårdar blev vackrare om de fick förfalla en aning. Detta passade sig inte längre i dalen, och att sitta på verandan med petroleumlampa en mörk höstkväll när det för det ena fanns lysrör och för det andra var tid för att sova eftersom man skulle arbeta nästa dag, det var inget som uppskattades av den nya dalen... Dessutom var de misstänksamt vänliga tyckte Hemulerna.

-Om jag slipper sätta upp förbud och alla är fria..., sa snusmumriken till slut.

-Då vill jag också vara med, jag vill bestämma! Sa Sniff oroligt, rädd att bli lämnad.

-Vad ska du bestämma då? Undrade Mumin försiktigt.

-Aaaatt jag ska ha mycket pengar.

-Som du kan köpa ännu fler pengar för...? Sa Snusmumriken.

-Vadå, går det? Sniff blev upphetsad.

-Mmm...men du kan inte äta pengar och det blir alltid någon som förlorar...och kanske du själv...

-Varför då? Jag vill inte förlora!

-Nej...

Det blev inte en så bra början, men hur som helst bestämde de sig för att starta ett parti. De flyttade iväg. De var politiker. Och de kom in i riksdagen.


Sniff kom ständigt i ”Hemulernas press”. Trots alla förmaningar och råd lyckades han alltid trassla in sig och få pressen vänd mot sig.
Snusmumriken ägnade sig åt att plocka ner förbud och hålla intensiva debatter på skruttens och knyttens och alla andras svagare sida, mot de stora Hemulerna. Men, eftersom Hemulerna ägde allt som hade med press att göra så var det alltid Hemulerna som hade vunnit dagen efter.
Mumintrollet kände sig mer och mer ensam. Både Sniff och Snusmumriken hade gått in för det hela till hundra procent. Men han kände sig bortglömd. Han hade trott att de skulle göra det tillsammans och nu satt han där och visste inte alls vad han skulle göra, han ville bara att alla skulle vara sams, inte bråka. Politiken var inte alls som han trott, det var som att ingen tänkte helt plötsligt, mer än på sig själv, ingen lyssnade.
Hemulerna och filifjonkorna var fortfarande de som styrde. Sniff var inte så mycket att räkna med, han var snäll men han hade inte riktigt förmågan att tänka i flera led. Och Snusmumriken var inte så intresserad av samarbete, han ville känna sig fri och befria andra från regler. Han tältade ständigt på förbjudna offentliga platser och vägrade flytta in i huset som han blivit tilldelad av risdagen. Där lät han i stället skrutten flytta in och de trivdes utmärkt. Storögda och tysta hade de äntrat tröskeln, sen började de pynta och undersöka och möblera. Där fanns allt, och så små som de var fanns det gått om plats trots att de var så många.
Sniff däremot, släppte inte in någon! och tyckte snusmumriken var riktigt dum som tältade när han hade ett helt hus. Själv såg han till att samla på sig allt han kunde och så fort han åkte till dalen tog han med sig saker att gömma i grottan som alltid varit hans hemliga ställe. Sniff hördes för mycket när han inte skulle men vågade inte ens gå in i ett rum som det skulle hållas möte i.
Ni är fåniga ekade det i Mumins huvud, det brukade My säga och han fattade nu att det var alldeles rätt, precis så var det, men han ville ju göra något bra, mumindalen var ingen mumindal längre, havet kändes längre bort än någonsin och mycket mer främmande och skrämmande.
Mumin hade lyckats komma i tidningen flera gånger, och det var sällan något bra med det, det var skandaler om hans förflutna som han aldrig ens funderat över, som han inte visste att de fanns, att de ens var skandaler. SKANDAL! det var ett nytt ord. Det betydde: nya sanningar som skadar en och förför många. Det var filifjonkorna som hade hittat på det ordet och hemulerna hade tagit det i mycket aktivt bruk. Allt han gjorde och hade gjort verkade vara fel och lätt att vrida till något som var värt att skriva om på ett negativt sätt. Till slut var han så förtvivlad att han skickade in en avskedsansökan för att avgå, han stod inte ut...!!

Som man i denna nya värld fick man inte ens erkänna att man längtade efter mamma, inte ens barn fick erkänna det längre, hemulerna födde inga barn längre, de födde redan självständiga varelser som såg precis ut som föräldrarna, bekymmersrynkor, stress, klädstil, fördomar och sätt att tala var redan där, inne i minihemulerna var allt redan färdigt, och inte lekte de, nej, de gick bara i affärer och pratade om framtiden och karriären. KARRIÄR! var också ett nytt ord. Det betydde: aldrig vara nöjd, vilja ha mer och tänka på sig själv och framtiden. Mumin tyckte mest om att tänka på sånt som varit och drömma sig tillbaka. Dessa nya varelser, minihemulerna, skrämde honom. Han kunde inte prata med dem, hur små de än var så tittade de bara på honom med en uppgiven ”stackars dig” blick full av icke intresse. Och orden ”dröm” och ”fantasi” fanns inte med i deras språk, de var avskaffade ord, strukna ur ordlistan, genom politiskt beslut.
Tidigare hade Mumin försökt jobba på ett dagis men alla barnen hade klagat och ville inte ha en sådan där ”dum opedagog”. De hade haft möten och diskuterat och alla hade röstat bort honom. Och nu satt han där med deras föräldrar, och de var likadana. De klappade honom på huvudet. De hade till och med rått honom att flytta utomlands. ”Att det kanske skulle passa honom bättre”, de störde sig oerhört på hans oklädda kropp. Mumintrollen hade alltid varit utan kläder men nu hade det till och med bestämts en klädkod för att man skulle få vara med i riksdagen, alla var tvungna att se likadana ut och alla gjorde som hemulerna sa. Det enda hemulerna hade gjort de senaste åren var att bestämma klädsmak, förbud och platser för konsumtion. Och som sagt strukit ett och annat ”onödigt” ord, såsom dröm och fantasi, från ordboken.

Nu ville inte Mumin mer, nej han gav upp, och tänkte att det där med att flytta kanske var en bra idé. Det här var den riktiga katastrofen, det gick inte att likna vid översvämningar och kometer och andra härliga undergångar. Men när han lämnat in sin avskedsansökan och glad och lättad var på väg ut så fick han mer och mer ont i magen, han såg små ögon och hemliga varelser gömma sig i korridorerna, och när han kom till dörren vände han. Det var DET HÄR som var fånigt, någon hade ju valt in honom, det fanns de som ville att Han skulle sitta där, skrutten, knytten och andra små och så en del vänner och bekanta och familjer här och där. De trodde ju på honom. Han kunde ju inte svika, bara försvinna, nej, då skulle han aldrig respektera sig själv. DET, skulle om något vara fånigt.
Han kom tillbaka till brevinkastet där han lagt ansökan och började pilla med lite olika blompinnar och saker som han hittade för att få upp pappret igen, ”Hemulernas press” stod så klart bakom blomkrukan och filmade, men Mumin brydde sig inte. Han skulle ändå förklara och berätta allt. Visa sig själv. De fick skriva vad de ville. Nu tänkte han inte backa! I triumf och mod gick han till sitt kontor, och kände mer släktskap med Muminpappan än han någonsin gjort. Han tänkte på sin faders bravader och visste att han skulle ha egna storslagna memoarer att skriva så småningom.

Mumin upptäckte att han ju faktiskt aldrig gett sig in i debatterna, han hade bara väntat på Sniff och Snusmumriken. De var ju inget att vänta på, de klarade sig fint i sina skandaler. Han hade skickat in snusmumriken i debatterna men det var ju han som skulle göra det...han hade inte vågat. Han visste inte hur man gjorde. Men nu gjorde han det, han visste inte vad, men han gjorde det. Han var tvungen!
Det visade sig att Mumintrollet var mycket skicklig på diplomati. Plötsligt kunde han få folk att göra som han sa. Han var rädd men kände en otrolig inre kraft och ilska som inte gick att hålla tillbaka. Det fungerade, han vände på hemulers och filifjonkors synsätt. Han började prata som dem och fick dem på så vis att göra som han sa. Bara han påverkade dem på ”deras eget språk” så kunde han få dem var han ville.
Och när det blev val var Mumin på topp, till och med en del hemuler trodde på honom!

Detta hade varit den stora undergången men nu var katastrofen över och kvar återstod jobbet med att ställa allt till rätta igen.
Detta är några exempel på vad Mumin gjorde under sin regeringstid (listan kan göras mycket lång, skriv gärna in sådant som du själv vet att han gjorde, som du tycker att jag glömt, men självklart i muminsk anda):

  • Återinförde äventyrslusten, nattliga promenader i mörka skogar, tysta stunder i daggvåta ängar och vilda seglatser utan mål och mening på stormigt hav.

  • Återinförde modet att erkänna sin rädslan för det okända och osäkra och viljan att bekämpa sin rädsla.

  • Införde respekt för drömmar och längtan.

  • Satte parentes runt orden karriär och skandal, samt förklarade kopplingen mellan dessa ord.

  • Avskaffade många onödiga förbud och gav tillbaka rättigheten till folket att ta eget ansvar i dessa frågor. (sådant som: får muminmamman bjuda på bullar som hon bakat själv eller måste de ha bakats i en kliniskt ren hemulsk inrättning.)

  • Återinförde respekten, skrutt knytt hemuler gafsor filifjonkor mumintroll snusmumrikar och snorkar emellan. Ty respekt betydde att se varandra, spegla sig i varandra, inte att vara rädda för varandra. (Hemulerna hade tidigare velat införa detta ord men med denna andra koppling respekt = rädsla. Detta är ett exempel på Mumins mycket påhittiga sätt att vara diplomatisk, han behöll ordet men ändrade innebörden)

  • Införde tid för eftertanke, samtal och reflektion, självkritik och självrespekt.

  • Satsade på storslagna idéer som inte blev så mycket med, men som med sin blotta existens av idéstadium gav inspiration till annat mycket gott.

  • Graverade: ”Allt som är trevligt är bra för magen” ovanför ingången till livsmedelsverket.

  • Förbjöd krig (detta vara alla mycket imponerande av, att det var så lätt hade de aldrig tänkt på förut).

  • Bytte ut ordet Plikt mot ordet Lust: t.ex skollust, arbetslust, ansvarslust, skattelust, (ty ordet plikt hade påverkat dessa ord till att bli mer och mer av skolFÖRlust, arbetsFÖRlust, ansvarsFÖRlust och skatteFÖRlust.)

  • Avskaffade stressen, hängde upp hängmattor, införde kuddrum och fruktstund på arbetsplatser.

  • Gjorde Lilla My till sin närmaste rådgivare och minister, hon var mycket rättvis, arg och skarpsynt men aldrig taskig eller respektlös. 

30 Oct 2014