Alawiterna, också världens barn

..Två bombningar utanför en skola... i den regimkontrollerade staden Homs i Syrien... Ett 40-tal döda... Det hela skedde i ett alawitiskt område... ingen har tagit på sig skulden...

 

Alawiterna är ett folkslag, de har ofta varit förföljda, setts som orena och farliga. Genom historien har deras taktik varit att smälta in för att överleva. De har lyckats bra, i väst har vi inte hört talas om dem förrän man satte stämpel på den Syriske presidenten som alawit. Våra medier har sedan refererat hela händelseförloppet i Syrien till denna ”sekt” och ”klan”. Att kulturen är många tusen år och folkslaget finns över hela världen är det ingen som känner till.

Alawiternas religion är en blandning av naturreligion, kristendom, fenicisk kultur och islam. Det är ett mycket sekulärt folk och det ligger i deras kultur att inte skylta med sin tro.
Alawiterna är ett folk, de är inte en klan eller en sekt. De syriska barnen som dog i bombattacken igår, 1/10-2014, är lika mycket släkt med president Assad som svenskarna är med Lövfen.
Det har funnits flera förföljda och illa sedda folkgrupper genom tiderna, zigenare, judar, svarta, handikappade, homosexuella... Nu är det alawiternas tur att förföljas och utsättas för etnisk rensning.

Historien upprepar sig! Och vi ser på och deltar på så vis indirekt i ett folkmord!

Sverige är ett land som är känt för frihet, rättvisa och allas lika värde... Här tror vi oss veta vad som är rätt och fel..
Vi har förblindats av denna syn på oss själva. Vår självgoda syn har en sövande doft av tillfredsställelse och våra medier vaggar oss lugnt, håller världen på avstånd. ”Långt där borta finns det barn som behöver just din hjälp, skänk en slant och få en god huvudkudde i betalning och ett gott samvete” Det är nästan som att betala avlatsbrev. Betala lite pengar så blir dina synder förlåtna.

Världens barn” står det i högra hörnet på tv-skärmen och så kommer det ett inslag på Aktuellt:

..Två bombningar utanför en skola... i den regimkontrollerade staden Homs i Syrien... Ett 40-tal döda... Det hela skedde i ett alawitiskt område... ingen har tagit på sig skulden...

Orden som fastnar efter inslaget är ”regimen” och ”alawiter”. Två för oss inpräntade ord, likvärdiga med ondska. Nyheten rapporteras mer eller mindre som en parentes. Programledaren ser nästan inte in i kameran när han rapporterar, står han för det han säger, förstår han vilken vinkling han gör av nyheten, varför kommer ingen till tals?
Vinkeln blir: det var inte dessa alawitiska barn vi samlade pengar till! Dessa barn är inte så mycket värda eftersom de tillhör samma folkslag som den Syriske presidenten, Bashar Al Assad, presidenten som våra medier redan hjälpt oss att döma ut som en blodig diktator.
Svenskar har redan från början av det Syriska kriget fått hjälp att välja sida. Våra medier har talat om revolutionära frihetshjältar och maktlystna tyranner.
I gårdagens bombdåd var det inte maktlystna tyranner som dog, det var barn! Det spelar ingen roll om de var kristna, alawiter, syrier, muslimer..

Vill ni veta vilka vapen dessa barn hade med sig till skolan?!
Det var pennor och skrivblock i färgglada ryggsäckar!
Barnen gav sig ut i strid, kämpade med att lära sig ord och siffror. De skrattade, grät, fick lära sig säga förlåt. De växte som människor och individer.
Sen small det... och framtiden rann ut i världen i röda små bäckar och in i våra TV-apparater...
Men i rapporteringen framhölls det nästan som ett acceptabelt terrordåd, dessa barn var ju bara alawiter...

Till er som rapporterar: jag vet att ni är vana att alltid tänka och uttrycka er på samma sätt, jag vet att ni tror på vad ni säger, att ni gör rätt. Men förstår ni vad ni gör? Ni hjälper era tittare, lyssnare och läsare att gradera världen. Vissa länder är viktiga, andra inte. Vissa ledare är goda, andra inte. Vissa folk är det synd om andra inte. Vissa barn är värda att leva, andra inte.
Det är dags för svenska medier erkänna sina bristande kunskaper, våga ifrågasätta, inte minst er själva.
Hela spektaklet med "Världens barn" är teater, det är dubbelmoral att samla in pengar till vissa barn och samtidigt inte ge dessa alawitiska barn någon som helst medkännsla.
Ni ser gärna grandet i er broders öga men inte bjälken i ert eget.

SVT, SR, DN, SvD, svenska medier med högt anseende, de är inte så trovärdiga som vi har fått lära oss. De är lika styrda av vanans makt som du och jag! Kulturell och historisk vana.
Våra medier styrs av nyhetsvärderingar, sensationsjournalistik, politik och ekonomi. Public Service har blivit en serveringsvagn i Shabby Chic-stil, som vill ge ett robust och lite rått intryck men som egentligen är både osmakligt och falskt avskalat. En lyxvagn som serverar världen i muffinsform på blommigt fat, lätt att svälja och smälta.

Det är bra att bli ledsen och upprörd över sådant vi ser på nyheterna. Men var uppmärksam! När blir du upprörd och när släpper du bara förbi? Var dessa Syriska barn mindre värda för att de bodde i ett alawitiskt område?

Det är fint att skänka en slant till bättre behövande, det ska du inte skämmas för. Men för allt i världen, TRO INTE ATT DET RÄCKER!

 

Kajsa Norrby, författare och musiker, ingift i en alawitisk släkt.

3 okt 2014